1999. Det lilla huset kommer i min ägo. Som enda budgivare som inte tänker riva huset får jag köpa det. Huset var litet, tre rum plus hall och tvättstuga, ganska smalt. Det fanns tecken på rester av illare och bakugn.
Det hade varit ännu mindre, det västra rummet såg ut att vara från 1920. Huset blev min läromästare i lera, korsvirke, fönster, kalk, resan har lett till arbete med färg och byggnadsvård.

Söderfasaden hade gjorts på 60talet, utanpå korsvirket satt cementputsad lättbetong. Varje sida på huset hade ett olika ytskikt.
Husets medföljande dokument visade att det fanns på plats vid laga skifte 1815. Den låga takhöjden på 175 cm under bjälkarna, de uppåtkrummade takbjälkarna och den skarpa takvinkeln tydde på att huset var från slutet av 1700talet.

Den gamle mannen Edvin som bodde i byn, berättade att det varit ett stamhemman. Det hade stått öde länge och det fanns varken vatten eller el i huset när jag flyttade dit. I början trodde inte grannarna på att jag inte hade något annat boende.

Ekonomi och experimentlust vägledde renoveringen.
Det första sakerna som åtgärdades var skorstenens tätning, vedspisens funktion och ruttna bräder i köket. På framsidan hade marken ätit sig upp på väggen så det grävdes bort, så grunden var fri. Vatten och el drogs in av proffs. Kontainrar fylldes med plastmatta och masonit, lättbetong och cement. Jag började renovera väggarna runtom med start 2001, fönster och dörrar tillverkades av en lokal snickare.

Jag murade med lersten samt lerklinade på stagekäppar.
Detta rummet åt öster hade varit spiskammare med tunna väggar och jag valde att göra enstensväggar. Det var en enkel grund, under brädgolvet lät jag det vara sand, som tidigare. Marken under huset var torr minst en meter ner. Renoveringen av huset fortsatte med syllbyte hela vägen runt. Ett väggparti om året.

Jag murade grunden med bastardbruk och valde att ha panel på huset. Panelen kom från granar som trillade i stormen 1999 och sågades på ett loklat sågverk (16 mm). Fasadfärgen var kalkasein som görs av kalk och färskost, efter ett tag tycket jag att det blev för bländnade vitt och det blev en nougatbrun färg.

Här har jag skrivit om vita fasader.

Jag levde i drygt 14 år med toa ute, en separett i en av byggnaderna, men njöt av ett gigantiskt badkar med lejontassar i sovrummet.

Av anledningar blev det flytt till en annan del av Skåne, och jag tog farväl av det lilla huset. Glädjen var enorm när jag förra året träffade de fina händer som tog hand om huset och älskade vidare hemanet.
Nu har eternittaket bytts mot halm och korsvirket är synligt. Vackert.